fredag 24 mars 2017

På tröskeln till det okända – om gränslinjer i Bram Stokers Dracula

I Bram Stokers Dracula, som format så mycket av vampyrmyten och blivit ett slags kanon för genren, ställs protagonisterna inför det okända. Liksom i Mary Shelleys Frankenstein, bryter författaren mot den yttersta gränslinjen; döden, detta ofrånkomliga faktum som ingen kan värja sig mot. Utöver detta korsas även gränsen mellan friskt och sjukt, liv och död samt naturligt och onaturligt.
Just den odiskutabla gränsen mellan liv och död är något som inte går att passera, men när nu en roman spränger denna slutgiltiga gräns, vilka konstanter lämnar den då kvar för läsaren att lita på?

Draculas tröskel
En tydlig gränslinje i romanen är den som greve Dracula står inför, då han inte objuden kan komma in i en byggnad. Någon som har tillträde till den måste bjuda in honom. Denna person måste inte vara någon som är i besittning av byggnaden, det räcker med vem som helst som befinner sig där, vilket vi ser exempel på när Reinfield, som är inspärrad på mentalsjukhus, får besök av greven och uppenbarligen gett honom en inbjudan till inrättningen. Men det slutar inte där, för grevens makt tar sig slutligen in i våra allra mest privata sfärer: sovrummet och det egna hemmet. Skräcken tar därmed ett steg närmre läsaren, och ger en krypande känsla av att man inte går säker någonstans. Det är ett effektivt sätt att flytta det okända närmre inpå oss, vilket ger stora möjligheter för en författare att utforska våra innersta rädslor: ”Människans psyke, och över huvud taget det okända i tillvaron, öppnade främmande världar av dröm och fantasi/…/” (Olsson, Algulin/ Sahlin, Litteraturens historia i världen, 2015 s331)

Gränsen mellan friskt och sjukt
Mentalsjukhuset där Reinfield vistas fungerar också som en gränsdragning mellan det normala och det abnorma, det är där det friska skiljs från det sjuka och i den kontexten fastställs en maktordning mellan de intagna och deras vårdare. Det åskådliggör samhällets försök att distansera sig från de som inte passar in, för att i samma andetag både förvara och försöka rehabilitera dem. I Dracula blir detta mycket effektfullt, i och med att skräckens osäkerhet gör att själva tvivlet på om det är verkligt eller inte gör personer sjuka i ”hjärnfeber”. Om vi tar en av protagonisterna, Jonathan Harker, som exempel, så blir den unge advokaten frisk i samma stund som han får bekräftelse på att hans upplevelser i grevens slott i Transylvanien var verkliga och inte inbillade. Det var tvivlet som brutit ned honom. Denna gräns mellan friskt och sjukt framställs med eftertryck i romanen. Draculas inverkan på sina offer är nämligen att också denna gräns blir otydlig, då hans offer genomgår en slags metamorfos, vilken innebär hjärnfeber, anemi, sjukdom och åtrå, sätter de pryda viktorianska idealen om kyskhet på skam, på sin väg mot undergången. Som ett led i att förlora det mänskliga används nämligen sexualiteten som ett slags katalysator för att fjärma de goda människorna från det fördärvliga, något som även tidigare varit typiskt för sexualiteten i både litteratur och religiös föreställning.

Gränsen mellan levande och döda
En av de mest odiskutabla gränslinjer vi känner till, är gränsen mellan liv och död. Denna gräns är definitiv, det är en gräns som vi alla kan relatera till. I både Dracula och Frankenstein korsas denna gräns, vilket strider mot allt läsaren vet. Det gör också att läsaren inte kan vara säker på något, för om denna ofrånkomliga gräns har passerats, vilka konstanter kvarstår då att lita på? Osäkerheten får människan att känna sig liten och osäker, och sammantaget med den krypande skräcken ger det: ”Ett 'sublimt' landskap, för att använda den tidens uttryckssätt, är ett landskap som får människan att känna sig liten i skapelsen.” (Horace, Engdahl, Den svenska litteraturen 1988, s178)
När Lucy förvandlas till vampyr efter Draculas förtjänst, har hon genomgått en metamorfos till något omänskligt som inte ens hennes död kan rå på. Temat med liv efter döden går igen i folklore och religioner. Vi kan se det i så skilda verk som exempelvis Odysséen och Bibeln, men där är genomförandet inte enbart skrämmande utan något eftersträvansvärt. Shelley och Stoker ändrar på detta, och Stoker driver denna idé längre ut i det okända än Shelley. Där Stoker riktar sig till mysticismen och religiösa föreställningar i sina förklaringar, gör Shelley en ansats till att gå i naturvetenskapens fotspår vid detta brott mot den yttersta gränsen. Där är det människan själv som orsakar det som händer. I Dracula står människan vid sidan om och rår inte för detta gränsöverskridande, men försöker ändå ställa det tillrätta, för det inte bara strider mot människan, det strider även mot naturen.
Denna yttersta gräns, döden, är ett centralt tema genom litteraturhistorien, och förekommer i både religiösa skrifter såväl som i skönlitterära verk. Emily Dickinson skriver, i sin icke-namngivna dikt: ”I’ve seen a dying Eye/Run round and round a Room –/In search of Something – as it seemed –/Then Cloudier become –/ And then – obscure with Fog –/ And then – be soldered down/Without disclosing what it be,/Twere blessed to have seen –” Detta är den jagade blicken som den döende kan plågas av, för inför mötet med vårt sista andetag är vi inte alla redo. Och det är en av sakerna, det plågsamma, det som lämnats ofullbordat, den jagade blicken – rädslan – som gör döden så intressant, för det är något vi alla kan relatera till. Och trots detta, och de brott mot dödens lag som förekommer i både Dracula och Frankenstein, måste det mänskliga bevaras: ”Hur fattig och naken den mänskliga identiteten i den grekiska romanen än är, bevaras ju här ett mycket värdefullt korn av en folklig mänsklighet och tron förs vidare på människans oförstörbara förmåga i hennes kamp mot naturen och mot alla icke-mänskliga krafter.” (Bachtin, Kronotopen, 1988 ss31-32) Och kanske är det kärnan även i de gotiska skräckromanerna, att den mänskliga essensen på något vis överlever alla prövningar? I Dracula går människan till sist segrande ur mötet med det okända, och i Frankenstein kommer monstret till slut till insikt, då den mänskliga spillran i honom når fram när han hittar sin skapare död. På så sätt är romanerna allmängiltiga, då de talar till vårt allra innersta. Just detta kan vara en av förklaringarna till att Dracula oavbrutet funnits i tryck sedan den först publicerades (Rogers, Introduction. Stoker, Dracula, 2000, sVI). För tröskeln till det okända är också tröskeln till det mänskliga. Det beror bara på vilket håll man ser det från.

fredag 17 mars 2017

Den femte konfluxen - en svensk nationalskatt

Den avslutande delen i Granströms epos.


Tolv års väntan är äntligen över! När Erik Granström 2004 släppte romanen Svavelvinter, den första delen i Krönikan om den femte konfluxen, var det något nytt, men samtidigt (för oss gamla rollspelare) ganska bekant. Verket baserades nämligen på en gammal rollspelsklassiker till Drakar och demoner, ett spel jag växte upp med och fastnade i redan under den första halvan av åttiotalet. Och liksom kärleken till Drakar och demoner, har kärleken till Erik Granströms episka rollspelskampanj hängt med genom åren. Det var därför med viss oro som jag 2004 fick ett recensionsexemplar av Svavelvinter, för kunde en roman på temat göra berättelsen jag upplevt med två olika spelgrupper rättvisa? Det märktes dock redan på bokens första sida att detta var något eget. Granströms språk var både vackert och något omständligt, detta var ingen roman att sträckläsa. Och medan jag under läsningens gång vände blad, slogs jag av tanken på att denna mäktiga saga, full med underfundigheter, referenser till historiska personer och platser, gott om intertextualitet till såväl moderna som klassiska texter, samt en säregen humor och spännande handling, mycket väl skulle kunna komma att bli en svensk nationalskatt, på samma vis som Tolkiens Härskarringen betytt enormt mycket för Storbritanniens litterära kanon, eller andra ännu äldre verk i vår historia. Mycket hängde dock på fortsättningen, och kanske framförallt på avslutningen.

Det skulle ta tolv år och ytterligare tre tegelstegstjocka, episka romaner innan jag hade svaret i mina händer. Men innan vi går in på det slutliga omdömet, låt mig säga så här: Krönikan om den femte konfluxen är mastig, inte bara sidmässigt. Det tar tid att tugga sig igenom de många sidorna och deras myller av karaktärer, platser och oväntade vändningar. Och med tolv år mellan del ett och den avslutande delen är det ganska motiverat med en omläsning av samtliga böcker, för att inte tappa bort något, även om det naturligtvis finns en snabb resumé över vad som hänt i början av boken. Rollspelaren i mig ler igenkännande flera gånger åt saker som förekom i rollspelsäventyret, även om det på ett annat plan inte alls är jämförbart då romanbygget erbjuder dimensioner som saknas i rollspelet, och vice versa. 

Handlingen utspelas till större delen i öriket Trakorien och den nordligare kolonin Marjura. Där söker riddaren Arn Dunkelbrink efter hämnd på draken Blatifagus efter en oförrätt, medan generalen Praanz da Kaelve nystar i intrigerna kring huvudstaden Tricilve. Samtidigt löper ödets trådar samman, vilket innebär att den femte konfluxen närmar sig. Men vad innebär det egentligen?

I bakgrunden står också trollkarlen Shagul, med målet att styra konfluxen och dra Gudarna som styrt upp den vid näsan. Nämnas förtjänas också att likheten med Tolkien endast sträcker sig till genré, och i viss mån också omfång och betydelse. Men där Tolkiens tydligt kristna värderingar krävde en nattsvart skurk och goda hjältar (där förekommer förvisso karaktärer som Gollum och Boromir, men dessa är i klar minoritet), är Granströms romanbygge fyllt av tveksamma karaktärer och gråskalor, vilket gör det hela mycket mer intressant, och kanske även mer trovärdigt.

Mig veterligen har ingen svensk författare kommit i närheten av att skapa ett storverk i klass med Granströms epos. Det är både oefterhärmligt och fullständigt unikt, samtidigt som det står sig väl i förhållande till några av litteraturhistoriens allra största verk. Krönikan om den femte konfluxen kommer att föra Erik Granström in i historieböckerna. Och du var där när det hände.

Betyg: Fem Spelgalningar

Romaner i serien:
Svavelvinter
Slaktare små
Vredesverk

Tips!
Läs mer om Erik Granströms mästerverk här: https://www.svd.se/lasning-som-blaser-liv-i-drakar-och-demoner

Not:
Detta är en något omarbetad version av originaltexten som publicerades i Biblioteket i fokus nr 4/16.

torsdag 15 december 2016

Bokrecension: Himlavalvets inbyggare: Linda och Valentins galaktiska lexikon


"Vad är det för varelser som lever där ute bland stjärnorna? Hur ser de ut? Vilka unika egenskaper har de? Vad skiljer dem från oss människor och jordiska djur och växter? Ja, vad är de egentligen för några, dessa himlavalvets inbyggare?"

- ur baksidestexten

Linda och Valentin var en serie som låg mig varmt om hjärtat då jag var yngre. När Cobolt för en tid sedan började ge ut serien i inbundna samlingsvolymer, och jag fick höra att det var på gång en spelfilm baserad på serien, tyckte jag att det var dags att läsa om serien och se vad jag tyckte om den i vuxen ålder. Och ja, den står sig fortfarande. Det är en spännande och rätt märklig värld som albumen bygger upp.

När det så oväntandes damp ned ett exemplar av Himlavalvets byggare i brevlådan, var det trevlig läsning. Det kräver dock att man har med sig Linda och Valentin i bagaget för att kunna följa med och uppskatta detta bildlexikon. Här får vi en mängd fakta om platser, varelser och märkliga företeelser. Det finns en mängd roliga detaljer i boken, bland annat information om hur man tillagar Zanfette med Alzozo-buljong, en intervju med doktor Bzum och regler för kamunikernas foutchbranlig-spel. Det är underhållande och snyggt.

Är då detta galaktiska lexikon något för dig? Det är ingen oumbärlig bok, men ett kul tillskott till samlingen, och definitivt värt pengarna om du är ett fan av Linda och Valentin.

Betyg: Tre Spelgalningar


fredag 2 december 2016

Spelrecension: Star Wars Destiny



Star Wars Destiny är ett samlarkort/tärningsspel, som på ett mycket bra sätt fångar mycket av det som är Star Wars. Till skillnad mot tillverkaren Fantasy Flight Games förra kortspel baserat på Star Wars universa (Star Wars the Card Game), fungerar det här också som samlarfenomen. Du köper nämligen boosters där du ine vet innehållet (fem kort och en tärning), precis som framgångsreceptet för Magic the Gathering.

Jag tror att Destiny också spelmekaniskt är bättre än sin föregångare, även om de tillhör lite olika kategorier. Tärningsspel har blivit oerhört populära på senare tid, med samlartärningsspelet DiceMasters som marknadens bjässe. DiceMasters får dock grafiskt stå tillbaka för Destiny, som är så mycket snyggare på alla vis. Också spelmässigt slår Destiny WizKids spel på fingrarna, i och med at det känns betydligt enklare att komma in i och har ett smidigare spelsystem.

Hur fungerar det då? Spelarna har varsin kortlek med 30 kort vardera (20 kort i startlekarna Kylo Ren och Rey) och ska besegra varandras karaktärer. För att kunna spela ut vissa kort behövs resurser, motsvarande mana i Magic eller energier i Pokémon, och dessa får du både mellan omgångarna och ibland genom att tärningarna ger dig en eller flera resurser under din tur. Förutom karaktärskorten finns också support, upgrades och events. Events påverkar spelet en gång och försvinner sedan till skräphögen. Dessa kort kan t ex ta bort din motspelares hits när denne attackerar dina karaktärer. Supports och addons spelas ut på karaktärerna, som var och en får ha tre kort kopplade till sig. Dessa kan vara personer/skepp som hjälper din karaktär (lite som followers i Talisman) och vapen/utrustning som kan ge extra tärningar till dina attacker. En extra finess är också att karaktärerna kan öka sitt försvar genom att få sköldar från tärningarna (eller korten). Då tas skadan som din motsåndare delar ut i första hand upp av dessa. För att vinna krävs då att du antingen besegrar dina motsåndare, eller också att din motståndare får helt slut på kort.

Även om Destiny är ett fartfyllt och spännande spel har det en del nackdelar. Den största är upplägget med boosters, men å andra sidan är det spännande att öppna och jaga efter sällsynta kort. Problemet, som jag ser det, är främst att vissa kort/tärningar som är sällsynta är mycket bra och därmed kan avgöra en omgång. Skicklighet kan i viss mån uppväga detta, och bara för att man har bra kort behöver man inte ha tur med tärningarna. Men ändå, det lämnar lite övrigt att önska om det är plånboken som bestämmer vem som kan bygga bäst lek.

Frånsett detta är Destiny ett både roande och underhållande spel som du definitivt borde titta närmre på.

Betyg: Fyra Spelgalningar

torsdag 6 oktober 2016

Intervju: KG Johansson - Sveriges främste författare av sf

KG Johansson är också professor i rockmusik.

Spelgalningarnas Daniel Lehto intervjuar Sveriges kanske främste SF-författare någonsin. Med ett vackert språk och tankeväckande historier har han trollbundit sina läsare allt sedan trilogin om Glastornen. Nu är han aktuell med den tredje och avslutande delen i Africka, skräckromanen Svarthunden och splatterromanen Biotika (recensioner på dem kommer på Spelgalningarna framledes).

Du har varit aktiv inom svensk science fiction länge, först som översättare och senare som författare. Berätta hur det började!
Jag läste sf redan som barn, Carl Henners serie, Heinlein och annat som gick att få tag på, och fortsatte till Bradbury, Asimov med flera. En dag i början av sjuttiotalet såg jag Sam Lundwalls Jules Verne-magasinet i en affär och upptäckte fandomspalten där. Jag skickade efter fanzines, flickvännen och jag gav ut egna, och 1978 ringde John-Henri Holmberg och undrade om vi ville översätta åt Alpha Science Fiction. Det ville vi. Den första boken blev Joanna Russ En gång skall vi alla … och den följdes av ett åttiotal andra; i höst kommer antologin Förfärande kvinnor, med gotisk skräck från 1800-talet, på Vertigo och snart, hoppas jag, Aleister Crowleys The Book of Lies.

När kom du på att du ville skriva egna romaner?
Vi gifte oss och blev äldre, somliga av oss utan att mogna i nämnvärd grad. Med vetenskapens hjälp fick vi till sist barn när vi var kring fyrtio (snacka om att leva i science fiction – den metoden, en bot mot onödiga enzymer, fanns inte när vi var kring tjugo), och vår dotter gick med i Pollux hästbokklubb 1998. Samtidigt gick jag en filmmanuskurs för Kirsten Rask, legendarisk dansk dramaturg. Efter att ha drömt om att skriva ända sen jag var typ åtta eller tio insåg jag att det var möjligt. Dottern och jag skrev en hästbok som hette Jakten på Trocadero och fick den utgiven i Sverige, Norge, Finland och Tyskland. Yes! Den följdes av ett gäng till, jag började tänka på sf igen, och 2004 gav Wela förlag ut Glastornen.


KG Johansson.


Hur känns det att översätta någon annans berättelse, jämfört med att skapa en egen?
När jag skriver själv förbereder jag mig i evigheter; tänker under långa promenader, resor, tråkiga filmer och middagar innan jag skriver ned stödord och låter dem växa till utförliga treatments (treatment är ju en filmterm som betyder ungefär ”en ingående beskrivning av handlingen, scen för scen, med viss dialog, steget innan manus”). När jag sen börjar skriva själva boken har det gått många månader och jag känner allting väl – att skriva ned det är som att skriva ett brev och berätta om min senaste spelning, eller nånting. Vilket innebär att det känns ungefär likadant att skriva som att översätta, dock med skillnaden att språket i det original som ska översättas kan vara följsamt eller motsträvigt; för svenska språket, eller för mig själv.
”Motsträvigt” kan i det här fallet betyda helt enkelt dåligt. Men också bra. Jag har ett favoritminne om motsträvigt språk: jag översatte Anthony Burgess 1985. (Översättningen gavs tyvärr aldrig ut, eftersom det svenska förlaget ville stryka Burgess inledande essä om 1984 och bara ge ut romandelen. Det ville inte Burgess.) Jag satt och kämpade med Burgess konstfulla, intrikata och komplicerade meningar, försökte hålla alla syftningar i huvudet – det här var före datorernas tid, så skrev jag fel var det Tipp-Ex och att börja om från början som gällde – och när jag gick igenom texten såg jag ett ställe där min minneskapacitet hade tagit slut. Den långa meningen var korrekt översatt – utom att min hjärna inte orkade ända fram utan gjorde om meningens sista verb, som skulle ha varit ”gick”, till ”gådde”. Gådde! Well. Men kontentan är nog att själva skrivarbetet är ungefär detsamma. Och jag tror att mängder av översättande gav mig en viss förståelse för rytm, för att bygga upp ett skeende, spänning och avspänning, vila och rörelse. Litteraturens harmonilära.

När jag läste Glastornen första gången hade jag ingen information om vilken typ av roman det var. Jag misstog den för fantasy, och när jag en bit in i boken insåg att det var SF var det en effektfull aha-upplevelse. Tyvärr går en sådan överraskning förlorad då allting måste etiketteras och genreindelas. Var det något du själv tänkte på då du skrev den?
Jag tror att jag kan ha snuddat vid den tanken. Vad jag säkert minns att jag hade i huvudet var stämningen i Roger Zelaznys Jack of Shadows, som börjar som mörk fantasy och plötsligt förflyttar sig till en hårt upplyst sf-värld. Jag fann det effektfullt, precis som du säger.

"Ingenting finns kvar, ingen minns nånting, utom legender om gudarna Nätet och Den Fria Marknaden"

Avsnittet med biblioteket där böckerna förvandlades till damm när man tog i dem var mycket poetiskt. Hur tror du att framtidens människor kommer att tolka övergången till syrapapper och sedermera den stora digitaliseringen som inte lämnar några bestående spår?
Risken är väl att det verkligen blir så, alltså utan spår. Säg att hela samhällsstrukturen rasar. De rikaste klarar sig i några decennier, i sina befästa fort, utvecklade ur dagens gated communities, men dessa faller till sist också, invaderade av framtidens barbarer. Blodbad etc. Ingenting finns kvar, ingen minns nånting, utom legender om gudarna Nätet och Den Fria Marknaden; Bradburys Hernando frågar ”Vad menar de med ’världen?’” och plöjer vidare med sin åsna. Men om vi tänker oss att nätet finns kvar och problemen med miljö och uppvärmning och terrorism löser sig på bästa sätt (hm – snacka om fantasy!) så kommer människor bara att ta för givet att allt finns på nätet och alltid har funnits där. Antar jag.



Frukost i skymningen och Samvetsmakaren har vissa likheter vad gäller nätets betydelse, fast med helt olika resultat. Hur ser du på dagens utveckling på området? Hur långt har vi kvar innan vi hamnar där?
Vi är redan där! Det räcker med att se sig omkring i en buss – eller ännu bättre, tänk på den klassiska bilden av människor runt ett restaurangbord, alla försjunkna i sina smartphones – för att inse att vi i hög grad lever våra liv på nätet. Google Glass har väl gått sådär, men det är klart att sånt är på väg. Neuro readers som läser av hjärnvågor finns redan i handeln och om teknologin hinner utvecklas kommer den att bli till tankeläsande och kanske tankekontroll. På så sätt kan en science fiction-värld lösa de fantasyproblem som jag nämnde under förra frågan. Vilket innebär, dystopiskt sett, att om vi har en framtid så innebär den antingen hårt kontrollerade religiösa diktaturer eller kommersiella himmelriken/helveten där våra herrar styr våra känslor och får oss att köpa det vi borde köpa … Det är, som många har påpekat, ett val mellan 1984 eller Brave New World. Båda angriper oss nu, mer och mer aggressivt, fast på olika sätt; vilken värld föredrar vi?

I Nivå 13 och Nivå 1000 skildrar du dataspelsberoende och VR. Vilka fördelar och faror ser du själv med företeelserna?
Det där är ett ämne som skulle kräva flera doktorsavhandlingar. Jag kan säga så här: Generellt är beroende inte bra, sägs det. Men vi är alla beroende av luft, värme, vatten, föda, sällskap och så vidare. Vore det så illa om alla levde ut sina liv i någon Matrix-liknande situation, fast med total lycka? (Africka-serien snuddar ju vid såna frågor.) När Hegas köpte den lättlästa varianten av Nivå 13 ringde redaktören till mig och berättade att hon nyss hade sett en tidningsartikel om en kille som jobbade som städare på ICA, och som var helt nöjd med detta och inte brydde sig om karriär eller status, för han ”levde sitt verkliga liv på nätet”. Bra eller dåligt? Vem vet?



Googolplex, som jag tyckte var fantastisk, skildrar en form av "evigt" liv. Tror du själv vi kommer att komma till den punkten att vårt medvetande kan leva på det sättet? Och när skulle ett medvetande upphöra att vara den ursprungliga personen?
Tack, min herre är alldeles för vänlig! – Ännu en fråga för flera avhandlingar: hur många sidor får jag på mig? … Idén i Googolplex, med mental kontakt mellan miljarder upplagor av jaget i olika världar, födda och döende under många olika årtusenden, är väl mest ett tankeexperiment. Men det är möjligt att vi kommer att lära oss ladda upp oss själva till datorer. Kanske har det att göra med artificiell intelligens – går det att skapa sådan, så kanske vi kan leva i datorer. Det påminner lite om frågan om guds existens. Om Bill Gates laddas upp på nätet och verkligen är Bill Gates (fast vilket Turing-test kunde bevisa det …?) så är saken avgjord; så länge det inte är gjort (vilket motsvarar: så länge nån gud inte kommer ned och mullrar ”Hörni kids, skärp er nu …”) så vet vi inte.
Nick Bostrom har med ett slags satslogik hävdat att det är betydligt mer troligt att vi lever i en simulering än att vi lever på riktigt. Vilket väcker frågan: vad är ”på riktigt”? En annan svensk, Max Tegmark, menar att allting är matematik. Inte bara ”kan beskrivas med”, utan är matematik. Är det då någon skillnad på att vara simulerad och att aldrig förstå det, eller att vara ”verklig” (och aldrig förstå det)? Alla atomer i människokroppen byts ut minst vart femte år. Innebär det att jag är en simulering av den jag var 1999?
Vad gäller den ursprungliga personen så tror jag inte att sådana finns. Vi är produkter av vår omvärld redan nu: du påverkar mig, jag påverkar dig, alla påverkar alla och förändras tillsammans. Jag menar nu inte bara att vi spelar olika roller i olika sammanhang, utan mer än så, nämligen att våra inställningar och uppfattningar och vår personlighet faktiskt förändras, till dels, av världen omkring oss. En ny miljö kan få oss att verkligen bli andra – i fråga om politiska, religiösa, etiska och estetiska föreställningar. Vilket förstås har blivit tydligare, och kanske sker snabbare, nu sedan nätet och framför allt sociala media kom. Den första ”ursprungliga” version av mig som jag minns var den som mina föräldrar och syskon och hundratals böcker hade gjort mig till; sen har jag förändrats, på gott och ont, av tusentals böcker till, tusentals låtar, tusentals filmer; min hustru, mina barn, elever, medmusiker, vänner, ovänner; sex, droger, rock’n’roll, livet och döden. Och sånt.
Min son, född 1992, talade nyss om att han hade försökt läsa Stieg Larssons Millennium-trilogi men fann böckerna ”hemskt illa skrivna”. Litterär kvalitet är alltid en förhandlingsfråga, men många andra har sagt samma sak– vad fick halva världen att läsa serien? Och vad hände förresten med epidemin av allergi mot kulspetspennor under 1950-talet, vad hände med epidemin av elallergi kring 1990? För några år sen läste jag om ett forskningsprojekt om populärmusik. Ett antal okända låtar lades ut för gratis lyssning. I stort sett ingen info fanns om låtarna, men några av dem angavs (lögnaktigt) redan ha ett antal lyssnare. De låtarna blev genast de mest spelade: vi vill vara, och blir, varandra.

Hur kändes det att översätta sig själv, som du gjorde med Googolplex?
Inget särskilt egentligen, förutom att jag kunde texten rätt väl. Jo, och på ett ställe tog jag mig friheten att ändra en detalj i handlingen. Hade känts olämpligt att göra med Shelley. Men jag har faktiskt ändrat en gång, i Isaac Asimovs Preludium till Stiftelsen, där originalet under några repliker i ett samtal har följande märkliga upprepningar: 1) ”Daneel rose”, 2) ”Daneel rose”, 3) ”He rose” (fortfarande Daneel) och 4) ”He rose and left” (samtalet mellan Hari Seldon och Daneel, sidan 399, ca 4 sidor från slutet, i den inbundna amerikanska upplagan från 1988). Förbluffande att ingen av Asimovs redaktörer reagerade över att Daneel reser sig upp fyra gånger utan att sätta sig ned; jag tog bort upprepningarna.



I Africka berättar du om det första mötet. Tror du den dagen kommer för oss och vad skulle det betyda för människan?
Jag har nyss läst om finanskraschen 2008. Efter att ha blivit påmind om hur de rikaste roffade åt sig och lät miljontals stackare förlora allt är det svårt att tro på människan. För mig har Thomas Piketty rätt: kapital måste beskattas, klyftorna måste minskas, för vi lever redan i ett slags nytt feodalsamhälle där de få rikaste inte bara äger det allra mesta – utan dessutom anser att det är så det ska vara (se utläggningen om ”den ursprungliga personen” ovan).
Kampen om tillvaron, och därigenom om resurserna, är något som är inbyggt i människan. Jag skrev nånstans att miljoner år av evolution, där den starkaste hannen och den mest ambitiösa honan ständigt har parat sig, bör ha fått vissa konsekvenser för vilka vi är. Och oavsett om liv bygger på kol eller kisel eller något annat bör väl evolutionens lagar gälla. Survival of the fittest. Så jag tror tyvärr som Stephen Hawking, och som Cixin Liu i sin lysande trilogi (The Three-Body Problem, etc): det vi måste göra är att undvika att bli upptäckta av eventuella andra, för blir vi upptäckta kommer vi antingen att förinta eller förintas. Om vi inte skulle råka få kontakt med en ras av välvilliga gudar som frälser oss och gör allt bra … vilket jag tyvärr också betraktar som fantasy.

"...men sen kom en film som hette Star Wars och fyrtio år senare har sf blivit sci-fi..."

Vad är fördelarna med att skriva SF jämfört med annan litteratur?
En enda kan jag se, men en viktig: det är möjligt att låta sina förvirrade fantasier blomma ut utan några begränsningar. SF var kanske som mest spännande för några decennier sedan, när Aldiss och Lem och Tiptree och LeGuin, Russ och Delany med flera byggde nya samhällen, undersökte inre världar, ifrågasatte könsroller och så vidare … men sen kom en film som hette Star Wars och fyrtio år senare har sf blivit sci-fi, som sällan förnyar, utan snarare berättar de gamla historierna igen, om än (i bästa fall) med HBTQ-certifiering. Jag vet att Ann Leckie finns, men för varje Leckie finns också ett avsevärt antal ”James Corey” (pseudonymen bakom The Expanse) och så vidare. Det dyker upp – i min smak – lysande sf-romaner varje år, sånt som Ian McDonalds Luna, Kim Stanley Robinsons Aurora och Neal Stephensons Seveneves, böcker som ställer nya frågor och berättar nya historier, men jag har läst väldigt mycket under väldigt lång tid och det händer lite för ofta att jag ser en sak som har diskuterats i sf-kretsar i flera år: att nya omhuldade böcker bara är en omstöpningar av gamla idéer och teman. I min smak, återigen; medan boken förstås kan vara en jättekick för någon som stöter på idéerna för första gången. Hur som helst ger fantastik fortfarande de där möjligheterna till ohämmat fabulerande, sånt som Borges noveller och Pynchons vilda fantasier. Det är kul att hålla på med. Helt enkelt.

KG Johansson, funderande.


Merparten av den SF som publiceras idag är som du säger inte så tankeväckande utan mer underhållande. Tror du det beror på att det inte skrivs sådan SF, eller är det förlagen som väljer manus som är säkra och beprövade kort?
Låt mig först säga: det är inget fel med att vara underhållande, och en människas underhållning kan vara en annans frälsning (jag finner t ex webbsidor som God Hates Sweden rätt underhållande). De två leden i frågan hänger ihop: den typ av litteratur som ges ut kommer att påverka den typ av litteratur som skrivs. Se deckarboomen i Sverige under de senaste decennierna, och möjligen är en motsvarande våg av skräck på ingående.
Alla såna här diskussioner tenderar emellertid att bara ta upp de största förlagen – som naturligtvis är hårt kommersiellt styrda, de är företag som råkar tjäna sina pengar på litteratur – samtidigt som nätet och egenutgivningen börjar spela en allt viktigare roll. Fifty Shades of Grey var som bekant först en fan-fiction, publicerad på författarens egen hemsida. Hoppet om liknande framgångar håller säkert igång många aspirerande e-boksförfattare, varav några kanske enbart är underhållande, några enbart tankeväckande (men alltså tråkiga), några få både tankeväckande och underhållande. Det finns säkert massor av böcker, i alla tre kategorierna, som till exempel jag skulle älska att läsa men som jag aldrig får höra talas om. Men för att försöka svara på frågan: ett vinstdrivande förlag kommer hellre att satsa på en författare som skriver ”som Dan Brown” än en som skriver ”som W.B. Yeats”.

Hur kan vi, och bör vi, vända utvecklingen?
Jag tror inte att det är bra att försöka göra sådant. Vems smak skulle bli kanoniserad? – I och med sånt som kulturstöd och prestigepriser (August, Nordiska rådet etc) finns det redan offentliga smakdomare. Det räcker mer än väl med det. Människor kommer att skriva och läsa det de vill skriva och läsa, och det tycker jag de gör rätt i.

Hur insatt i naturvetenskap och teknik behöver man vara för att skriva trovärdig SF?
Det beror på vad som ska vara trovärdigt. J.G. Ballard var fullt trovärdig genom att helt enkelt strunta i alla ”fakta”. Bradbury beskrev Mars som han, i konstnärliga syften, ville att planeten skulle vara. Andra författare försöker skapa trovärdighet utifrån aktuell naturvetenskap: det avståndet från den typen av sol med den storleken på planeten innebär att … och så vidare, vetenskapligt korrekt i alla detaljer.
Är sånt intressant? Någon skrev för länge sen om Samuel R. Delany att ”han är den ende som kan beskriva hur ditt hjärta fungerar, på ett sånt sätt att han sliter det ur kroppen på dig under tiden”. Den saken tror jag är det viktigaste i allt skrivande. Att skriva så att det blir trovärdigt – inte nödvändigtvis tekniskt, men mänskligt. Så att det berör. Som i en Shakespearepjäs, för att ta ett fånigt självklart exempel: Shakespeare ”kände människohjärtat”, som det heter. Så när Macbeth försöker säga till sin lady att de ska låta bli att låta mörda kungen, men i stället själv låter sig övertalas till mordet, så förstår vi exakt vad som händer i honom och att det måste gå så – på grund av de infernaliskt välskrivna repliker som låter oss se rakt in i Macbeths inre.

Kan du leva på ditt författarskap?
Knappt. Det gick bra för tio år sedan, när jag blev frilans, tack vare royalties även från många musikböcker. Men hela världen drabbades av finanshajarnas kris 2008, och dessutom har nätet i hög grad slagit sönder marknaden för musikböcker. Så just nu är jag fattig. Men nöjd. Jag växte upp på en bondgård där alla visste vad som måste göras – ingen chef kom och talade om det för oss, vi gjorde det i vår egen ordning och vårt eget tempo. Efter trettio år som lärare är jag nu utan chef igen. Eller snarare är jag min egen chef; och jag är en brutal herre: skriv, slav! Autosadomasochism, kanske.

Vad får vi se från din penna härnäst?
Det som finns spikat är en bok om musikhistoria, Alla tiders musikhistoria, och en musikbok till, 1000 tips för gitarr, som enligt förlaget kommer i september. Ett par andra saker är avtalade men inte schemalagda. I höst tänker jag skriva en saga om livet i Nordafrika innan Sahara blev öken, och sen har jag en sån här sak som ligger och skaver som sandkornet i ostronet: att skriva om delar av Bibeln, fast baklänges. Vi får se.

Vilka förebilder har du själv inom genren, både inhemskt och internationellt?
Förebilder som i ”såna som jag vill skriva som?” Jag skulle vilja att nån av mina böcker vid något tillfälle kan nå någon människa och ge henne en upplevelse, få henne att sätta sig käpprak, stirra ut genom fönstret och tänka Shit …! Inom sf-genren har jag upplevt den saken med framför allt Robert Heinlein, Olaf Stapledon, Philip Dick, J.G. Ballard, James Tiptree/Alice Sheldon, Ursula LeGuin, William Gibson, och på senare tid – när jag redan trodde allt var över – med Monica Byrne och Karen Russell. Tyvärr har ingen svensk vält omkull mig på det sättet. Ska jag nämna några som har kommit nära blir det Carl Johan Holzhausen, Peter Nilson, Bertil Mårtensson.
Fast rent ekonomiskt … rent ekonomiskt hade jag gärna varit Dan Brown eller Dean Koontz, okej?

Daniel Lehto

tisdag 20 september 2016

Bokrecension: Trolldomsakademin: Isskeppet


Alldeles nytt från Peter Bergting är den andra delen i serien om Trolldomsakademien: Isskeppet. Vi får i denna del återse Miranda, Orville och Emmi (och draken Potopor) från förra delen Ishäxan. Precis som serieromanen The Portent, paret Bergtings svit för barn om De dödas rike samt romanserien Legenden om Morwhayle, utspelas Trolldomsakademien i samma fantasyvärld. Det blir sammantaget ett riktigt imponerande världsbygge. Till skaran av produkter sällar sig också Fria Ligans rollspel Spelet om Morwhayle, som bygger vidare på den värld böckerna målat upp.
Trolldomsakademien marknadsförs som läsning för 9 – 12-åringar, men det är absolut en bok för en betydligt bredare skara läsare än så. Även om bokserien ekar ganska mycket Harry Potter, förmodligen en ofrånkomlig jämförelse då det är en fantasyroman med barn i huvudrollerna, vilken utspelas på en magiskola med mystiska rum, skumma lärare och ett mysterium som måste lösas, så känns Bergtings Trolldomsakademien till stora delar som något eget.
De tre vännerna från föregående del Eldhäxan hamnar denna gång i ett nytt mysterium, då ett flygande skepp av is lägger till ovanför skolan (något läsaren får en kort inblick i genom prologen). Något som lärarna försöker dölja genom en trollformel. Dessutom smyger något omkring i skolan och lämnar spår av is efter sig. Kan de tre vännerna lösa mysteriet? Vi som läst Legenden om Morwhayle vet sedan del ett i serien om Trolldomsakademien att vi får återse några karaktärer från de tidigare böckerna.
Språket i boken är snabbt och enkelt, och med små cliffhangers inbjuder författaren hela tiden till vidare läsning - också det liknande Rowlings berättarteknik. Ibland önskar jag som läsare lite mer, och de 218 sidorna går fort att läsa. Stämningsfyllda bilder på klassiskt Bergtingmanér bidrar mellan varven till att höja stämningen, och omslaget är, som vanligt då det gäller Bergting, klanderfritt.
Jag ser med spänning fram mot nästa del i serien.

Daniel Lehto

Betyg: Tre Spelgalningar av Fem möjliga.