fredag 2 december 2016

Spelrecension: Star Wars Destiny



Star Wars Destiny är ett samlarkort/tärningsspel, som på ett mycket bra sätt fångar mycket av det som är Star Wars. Till skillnad mot tillverkaren Fantasy Flight Games förra kortspel baserat på Star Wars universa (Star Wars the Card Game), fungerar det här också som samlarfenomen. Du köper nämligen boosters där du ine vet innehållet (fem kort och en tärning), precis som framgångsreceptet för Magic the Gathering.

Jag tror att Destiny också spelmekaniskt är bättre än sin föregångare, även om de tillhör lite olika kategorier. Tärningsspel har blivit oerhört populära på senare tid, med samlartärningsspelet DiceMasters som marknadens bjässe. DiceMasters får dock grafiskt stå tillbaka för Destiny, som är så mycket snyggare på alla vis. Också spelmässigt slår Destiny WizKids spel på fingrarna, i och med at det känns betydligt enklare att komma in i och har ett smidigare spelsystem.

Hur fungerar det då? Spelarna har varsin kortlek med 30 kort vardera (20 kort i startlekarna Kylo Ren och Rey) och ska besegra varandras karaktärer. För att kunna spela ut vissa kort behövs resurser, motsvarande mana i Magic eller energier i Pokémon, och dessa får du både mellan omgångarna och ibland genom att tärningarna ger dig en eller flera resurser under din tur. Förutom karaktärskorten finns också support, upgrades och events. Events påverkar spelet en gång och försvinner sedan till skräphögen. Dessa kort kan t ex ta bort din motspelares hits när denne attackerar dina karaktärer. Supports och addons spelas ut på karaktärerna, som var och en får ha tre kort kopplade till sig. Dessa kan vara personer/skepp som hjälper din karaktär (lite som followers i Talisman) och vapen/utrustning som kan ge extra tärningar till dina attacker. En extra finess är också att karaktärerna kan öka sitt försvar genom att få sköldar från tärningarna (eller korten). Då tas skadan som din motsåndare delar ut i första hand upp av dessa. För att vinna krävs då att du antingen besegrar dina motsåndare, eller också att din motståndare får helt slut på kort.

Även om Destiny är ett fartfyllt och spännande spel har det en del nackdelar. Den största är upplägget med boosters, men å andra sidan är det spännande att öppna och jaga efter sällsynta kort. Problemet, som jag ser det, är främst att vissa kort/tärningar som är sällsynta är mycket bra och därmed kan avgöra en omgång. Skicklighet kan i viss mån uppväga detta, och bara för att man har bra kort behöver man inte ha tur med tärningarna. Men ändå, det lämnar lite övrigt att önska om det är plånboken som bestämmer vem som kan bygga bäst lek.

Frånsett detta är Destiny ett både roande och underhållande spel som du definitivt borde titta närmre på.

Betyg: Fyra Spelgalningar

torsdag 6 oktober 2016

Intervju: KG Johansson - Sveriges främste författare av sf

KG Johansson är också professor i rockmusik.

Spelgalningarnas Daniel Lehto intervjuar Sveriges kanske främste SF-författare någonsin. Med ett vackert språk och tankeväckande historier har han trollbundit sina läsare allt sedan trilogin om Glastornen. Nu är han aktuell med den tredje och avslutande delen i Africka, skräckromanen Svarthunden och splatterromanen Biotika (recensioner på dem kommer på Spelgalningarna framledes).

Du har varit aktiv inom svensk science fiction länge, först som översättare och senare som författare. Berätta hur det började!
Jag läste sf redan som barn, Carl Henners serie, Heinlein och annat som gick att få tag på, och fortsatte till Bradbury, Asimov med flera. En dag i början av sjuttiotalet såg jag Sam Lundwalls Jules Verne-magasinet i en affär och upptäckte fandomspalten där. Jag skickade efter fanzines, flickvännen och jag gav ut egna, och 1978 ringde John-Henri Holmberg och undrade om vi ville översätta åt Alpha Science Fiction. Det ville vi. Den första boken blev Joanna Russ En gång skall vi alla … och den följdes av ett åttiotal andra; i höst kommer antologin Förfärande kvinnor, med gotisk skräck från 1800-talet, på Vertigo och snart, hoppas jag, Aleister Crowleys The Book of Lies.

När kom du på att du ville skriva egna romaner?
Vi gifte oss och blev äldre, somliga av oss utan att mogna i nämnvärd grad. Med vetenskapens hjälp fick vi till sist barn när vi var kring fyrtio (snacka om att leva i science fiction – den metoden, en bot mot onödiga enzymer, fanns inte när vi var kring tjugo), och vår dotter gick med i Pollux hästbokklubb 1998. Samtidigt gick jag en filmmanuskurs för Kirsten Rask, legendarisk dansk dramaturg. Efter att ha drömt om att skriva ända sen jag var typ åtta eller tio insåg jag att det var möjligt. Dottern och jag skrev en hästbok som hette Jakten på Trocadero och fick den utgiven i Sverige, Norge, Finland och Tyskland. Yes! Den följdes av ett gäng till, jag började tänka på sf igen, och 2004 gav Wela förlag ut Glastornen.


KG Johansson.


Hur känns det att översätta någon annans berättelse, jämfört med att skapa en egen?
När jag skriver själv förbereder jag mig i evigheter; tänker under långa promenader, resor, tråkiga filmer och middagar innan jag skriver ned stödord och låter dem växa till utförliga treatments (treatment är ju en filmterm som betyder ungefär ”en ingående beskrivning av handlingen, scen för scen, med viss dialog, steget innan manus”). När jag sen börjar skriva själva boken har det gått många månader och jag känner allting väl – att skriva ned det är som att skriva ett brev och berätta om min senaste spelning, eller nånting. Vilket innebär att det känns ungefär likadant att skriva som att översätta, dock med skillnaden att språket i det original som ska översättas kan vara följsamt eller motsträvigt; för svenska språket, eller för mig själv.
”Motsträvigt” kan i det här fallet betyda helt enkelt dåligt. Men också bra. Jag har ett favoritminne om motsträvigt språk: jag översatte Anthony Burgess 1985. (Översättningen gavs tyvärr aldrig ut, eftersom det svenska förlaget ville stryka Burgess inledande essä om 1984 och bara ge ut romandelen. Det ville inte Burgess.) Jag satt och kämpade med Burgess konstfulla, intrikata och komplicerade meningar, försökte hålla alla syftningar i huvudet – det här var före datorernas tid, så skrev jag fel var det Tipp-Ex och att börja om från början som gällde – och när jag gick igenom texten såg jag ett ställe där min minneskapacitet hade tagit slut. Den långa meningen var korrekt översatt – utom att min hjärna inte orkade ända fram utan gjorde om meningens sista verb, som skulle ha varit ”gick”, till ”gådde”. Gådde! Well. Men kontentan är nog att själva skrivarbetet är ungefär detsamma. Och jag tror att mängder av översättande gav mig en viss förståelse för rytm, för att bygga upp ett skeende, spänning och avspänning, vila och rörelse. Litteraturens harmonilära.

När jag läste Glastornen första gången hade jag ingen information om vilken typ av roman det var. Jag misstog den för fantasy, och när jag en bit in i boken insåg att det var SF var det en effektfull aha-upplevelse. Tyvärr går en sådan överraskning förlorad då allting måste etiketteras och genreindelas. Var det något du själv tänkte på då du skrev den?
Jag tror att jag kan ha snuddat vid den tanken. Vad jag säkert minns att jag hade i huvudet var stämningen i Roger Zelaznys Jack of Shadows, som börjar som mörk fantasy och plötsligt förflyttar sig till en hårt upplyst sf-värld. Jag fann det effektfullt, precis som du säger.

"Ingenting finns kvar, ingen minns nånting, utom legender om gudarna Nätet och Den Fria Marknaden"

Avsnittet med biblioteket där böckerna förvandlades till damm när man tog i dem var mycket poetiskt. Hur tror du att framtidens människor kommer att tolka övergången till syrapapper och sedermera den stora digitaliseringen som inte lämnar några bestående spår?
Risken är väl att det verkligen blir så, alltså utan spår. Säg att hela samhällsstrukturen rasar. De rikaste klarar sig i några decennier, i sina befästa fort, utvecklade ur dagens gated communities, men dessa faller till sist också, invaderade av framtidens barbarer. Blodbad etc. Ingenting finns kvar, ingen minns nånting, utom legender om gudarna Nätet och Den Fria Marknaden; Bradburys Hernando frågar ”Vad menar de med ’världen?’” och plöjer vidare med sin åsna. Men om vi tänker oss att nätet finns kvar och problemen med miljö och uppvärmning och terrorism löser sig på bästa sätt (hm – snacka om fantasy!) så kommer människor bara att ta för givet att allt finns på nätet och alltid har funnits där. Antar jag.



Frukost i skymningen och Samvetsmakaren har vissa likheter vad gäller nätets betydelse, fast med helt olika resultat. Hur ser du på dagens utveckling på området? Hur långt har vi kvar innan vi hamnar där?
Vi är redan där! Det räcker med att se sig omkring i en buss – eller ännu bättre, tänk på den klassiska bilden av människor runt ett restaurangbord, alla försjunkna i sina smartphones – för att inse att vi i hög grad lever våra liv på nätet. Google Glass har väl gått sådär, men det är klart att sånt är på väg. Neuro readers som läser av hjärnvågor finns redan i handeln och om teknologin hinner utvecklas kommer den att bli till tankeläsande och kanske tankekontroll. På så sätt kan en science fiction-värld lösa de fantasyproblem som jag nämnde under förra frågan. Vilket innebär, dystopiskt sett, att om vi har en framtid så innebär den antingen hårt kontrollerade religiösa diktaturer eller kommersiella himmelriken/helveten där våra herrar styr våra känslor och får oss att köpa det vi borde köpa … Det är, som många har påpekat, ett val mellan 1984 eller Brave New World. Båda angriper oss nu, mer och mer aggressivt, fast på olika sätt; vilken värld föredrar vi?

I Nivå 13 och Nivå 1000 skildrar du dataspelsberoende och VR. Vilka fördelar och faror ser du själv med företeelserna?
Det där är ett ämne som skulle kräva flera doktorsavhandlingar. Jag kan säga så här: Generellt är beroende inte bra, sägs det. Men vi är alla beroende av luft, värme, vatten, föda, sällskap och så vidare. Vore det så illa om alla levde ut sina liv i någon Matrix-liknande situation, fast med total lycka? (Africka-serien snuddar ju vid såna frågor.) När Hegas köpte den lättlästa varianten av Nivå 13 ringde redaktören till mig och berättade att hon nyss hade sett en tidningsartikel om en kille som jobbade som städare på ICA, och som var helt nöjd med detta och inte brydde sig om karriär eller status, för han ”levde sitt verkliga liv på nätet”. Bra eller dåligt? Vem vet?



Googolplex, som jag tyckte var fantastisk, skildrar en form av "evigt" liv. Tror du själv vi kommer att komma till den punkten att vårt medvetande kan leva på det sättet? Och när skulle ett medvetande upphöra att vara den ursprungliga personen?
Tack, min herre är alldeles för vänlig! – Ännu en fråga för flera avhandlingar: hur många sidor får jag på mig? … Idén i Googolplex, med mental kontakt mellan miljarder upplagor av jaget i olika världar, födda och döende under många olika årtusenden, är väl mest ett tankeexperiment. Men det är möjligt att vi kommer att lära oss ladda upp oss själva till datorer. Kanske har det att göra med artificiell intelligens – går det att skapa sådan, så kanske vi kan leva i datorer. Det påminner lite om frågan om guds existens. Om Bill Gates laddas upp på nätet och verkligen är Bill Gates (fast vilket Turing-test kunde bevisa det …?) så är saken avgjord; så länge det inte är gjort (vilket motsvarar: så länge nån gud inte kommer ned och mullrar ”Hörni kids, skärp er nu …”) så vet vi inte.
Nick Bostrom har med ett slags satslogik hävdat att det är betydligt mer troligt att vi lever i en simulering än att vi lever på riktigt. Vilket väcker frågan: vad är ”på riktigt”? En annan svensk, Max Tegmark, menar att allting är matematik. Inte bara ”kan beskrivas med”, utan är matematik. Är det då någon skillnad på att vara simulerad och att aldrig förstå det, eller att vara ”verklig” (och aldrig förstå det)? Alla atomer i människokroppen byts ut minst vart femte år. Innebär det att jag är en simulering av den jag var 1999?
Vad gäller den ursprungliga personen så tror jag inte att sådana finns. Vi är produkter av vår omvärld redan nu: du påverkar mig, jag påverkar dig, alla påverkar alla och förändras tillsammans. Jag menar nu inte bara att vi spelar olika roller i olika sammanhang, utan mer än så, nämligen att våra inställningar och uppfattningar och vår personlighet faktiskt förändras, till dels, av världen omkring oss. En ny miljö kan få oss att verkligen bli andra – i fråga om politiska, religiösa, etiska och estetiska föreställningar. Vilket förstås har blivit tydligare, och kanske sker snabbare, nu sedan nätet och framför allt sociala media kom. Den första ”ursprungliga” version av mig som jag minns var den som mina föräldrar och syskon och hundratals böcker hade gjort mig till; sen har jag förändrats, på gott och ont, av tusentals böcker till, tusentals låtar, tusentals filmer; min hustru, mina barn, elever, medmusiker, vänner, ovänner; sex, droger, rock’n’roll, livet och döden. Och sånt.
Min son, född 1992, talade nyss om att han hade försökt läsa Stieg Larssons Millennium-trilogi men fann böckerna ”hemskt illa skrivna”. Litterär kvalitet är alltid en förhandlingsfråga, men många andra har sagt samma sak– vad fick halva världen att läsa serien? Och vad hände förresten med epidemin av allergi mot kulspetspennor under 1950-talet, vad hände med epidemin av elallergi kring 1990? För några år sen läste jag om ett forskningsprojekt om populärmusik. Ett antal okända låtar lades ut för gratis lyssning. I stort sett ingen info fanns om låtarna, men några av dem angavs (lögnaktigt) redan ha ett antal lyssnare. De låtarna blev genast de mest spelade: vi vill vara, och blir, varandra.

Hur kändes det att översätta sig själv, som du gjorde med Googolplex?
Inget särskilt egentligen, förutom att jag kunde texten rätt väl. Jo, och på ett ställe tog jag mig friheten att ändra en detalj i handlingen. Hade känts olämpligt att göra med Shelley. Men jag har faktiskt ändrat en gång, i Isaac Asimovs Preludium till Stiftelsen, där originalet under några repliker i ett samtal har följande märkliga upprepningar: 1) ”Daneel rose”, 2) ”Daneel rose”, 3) ”He rose” (fortfarande Daneel) och 4) ”He rose and left” (samtalet mellan Hari Seldon och Daneel, sidan 399, ca 4 sidor från slutet, i den inbundna amerikanska upplagan från 1988). Förbluffande att ingen av Asimovs redaktörer reagerade över att Daneel reser sig upp fyra gånger utan att sätta sig ned; jag tog bort upprepningarna.



I Africka berättar du om det första mötet. Tror du den dagen kommer för oss och vad skulle det betyda för människan?
Jag har nyss läst om finanskraschen 2008. Efter att ha blivit påmind om hur de rikaste roffade åt sig och lät miljontals stackare förlora allt är det svårt att tro på människan. För mig har Thomas Piketty rätt: kapital måste beskattas, klyftorna måste minskas, för vi lever redan i ett slags nytt feodalsamhälle där de få rikaste inte bara äger det allra mesta – utan dessutom anser att det är så det ska vara (se utläggningen om ”den ursprungliga personen” ovan).
Kampen om tillvaron, och därigenom om resurserna, är något som är inbyggt i människan. Jag skrev nånstans att miljoner år av evolution, där den starkaste hannen och den mest ambitiösa honan ständigt har parat sig, bör ha fått vissa konsekvenser för vilka vi är. Och oavsett om liv bygger på kol eller kisel eller något annat bör väl evolutionens lagar gälla. Survival of the fittest. Så jag tror tyvärr som Stephen Hawking, och som Cixin Liu i sin lysande trilogi (The Three-Body Problem, etc): det vi måste göra är att undvika att bli upptäckta av eventuella andra, för blir vi upptäckta kommer vi antingen att förinta eller förintas. Om vi inte skulle råka få kontakt med en ras av välvilliga gudar som frälser oss och gör allt bra … vilket jag tyvärr också betraktar som fantasy.

"...men sen kom en film som hette Star Wars och fyrtio år senare har sf blivit sci-fi..."

Vad är fördelarna med att skriva SF jämfört med annan litteratur?
En enda kan jag se, men en viktig: det är möjligt att låta sina förvirrade fantasier blomma ut utan några begränsningar. SF var kanske som mest spännande för några decennier sedan, när Aldiss och Lem och Tiptree och LeGuin, Russ och Delany med flera byggde nya samhällen, undersökte inre världar, ifrågasatte könsroller och så vidare … men sen kom en film som hette Star Wars och fyrtio år senare har sf blivit sci-fi, som sällan förnyar, utan snarare berättar de gamla historierna igen, om än (i bästa fall) med HBTQ-certifiering. Jag vet att Ann Leckie finns, men för varje Leckie finns också ett avsevärt antal ”James Corey” (pseudonymen bakom The Expanse) och så vidare. Det dyker upp – i min smak – lysande sf-romaner varje år, sånt som Ian McDonalds Luna, Kim Stanley Robinsons Aurora och Neal Stephensons Seveneves, böcker som ställer nya frågor och berättar nya historier, men jag har läst väldigt mycket under väldigt lång tid och det händer lite för ofta att jag ser en sak som har diskuterats i sf-kretsar i flera år: att nya omhuldade böcker bara är en omstöpningar av gamla idéer och teman. I min smak, återigen; medan boken förstås kan vara en jättekick för någon som stöter på idéerna för första gången. Hur som helst ger fantastik fortfarande de där möjligheterna till ohämmat fabulerande, sånt som Borges noveller och Pynchons vilda fantasier. Det är kul att hålla på med. Helt enkelt.

KG Johansson, funderande.


Merparten av den SF som publiceras idag är som du säger inte så tankeväckande utan mer underhållande. Tror du det beror på att det inte skrivs sådan SF, eller är det förlagen som väljer manus som är säkra och beprövade kort?
Låt mig först säga: det är inget fel med att vara underhållande, och en människas underhållning kan vara en annans frälsning (jag finner t ex webbsidor som God Hates Sweden rätt underhållande). De två leden i frågan hänger ihop: den typ av litteratur som ges ut kommer att påverka den typ av litteratur som skrivs. Se deckarboomen i Sverige under de senaste decennierna, och möjligen är en motsvarande våg av skräck på ingående.
Alla såna här diskussioner tenderar emellertid att bara ta upp de största förlagen – som naturligtvis är hårt kommersiellt styrda, de är företag som råkar tjäna sina pengar på litteratur – samtidigt som nätet och egenutgivningen börjar spela en allt viktigare roll. Fifty Shades of Grey var som bekant först en fan-fiction, publicerad på författarens egen hemsida. Hoppet om liknande framgångar håller säkert igång många aspirerande e-boksförfattare, varav några kanske enbart är underhållande, några enbart tankeväckande (men alltså tråkiga), några få både tankeväckande och underhållande. Det finns säkert massor av böcker, i alla tre kategorierna, som till exempel jag skulle älska att läsa men som jag aldrig får höra talas om. Men för att försöka svara på frågan: ett vinstdrivande förlag kommer hellre att satsa på en författare som skriver ”som Dan Brown” än en som skriver ”som W.B. Yeats”.

Hur kan vi, och bör vi, vända utvecklingen?
Jag tror inte att det är bra att försöka göra sådant. Vems smak skulle bli kanoniserad? – I och med sånt som kulturstöd och prestigepriser (August, Nordiska rådet etc) finns det redan offentliga smakdomare. Det räcker mer än väl med det. Människor kommer att skriva och läsa det de vill skriva och läsa, och det tycker jag de gör rätt i.

Hur insatt i naturvetenskap och teknik behöver man vara för att skriva trovärdig SF?
Det beror på vad som ska vara trovärdigt. J.G. Ballard var fullt trovärdig genom att helt enkelt strunta i alla ”fakta”. Bradbury beskrev Mars som han, i konstnärliga syften, ville att planeten skulle vara. Andra författare försöker skapa trovärdighet utifrån aktuell naturvetenskap: det avståndet från den typen av sol med den storleken på planeten innebär att … och så vidare, vetenskapligt korrekt i alla detaljer.
Är sånt intressant? Någon skrev för länge sen om Samuel R. Delany att ”han är den ende som kan beskriva hur ditt hjärta fungerar, på ett sånt sätt att han sliter det ur kroppen på dig under tiden”. Den saken tror jag är det viktigaste i allt skrivande. Att skriva så att det blir trovärdigt – inte nödvändigtvis tekniskt, men mänskligt. Så att det berör. Som i en Shakespearepjäs, för att ta ett fånigt självklart exempel: Shakespeare ”kände människohjärtat”, som det heter. Så när Macbeth försöker säga till sin lady att de ska låta bli att låta mörda kungen, men i stället själv låter sig övertalas till mordet, så förstår vi exakt vad som händer i honom och att det måste gå så – på grund av de infernaliskt välskrivna repliker som låter oss se rakt in i Macbeths inre.

Kan du leva på ditt författarskap?
Knappt. Det gick bra för tio år sedan, när jag blev frilans, tack vare royalties även från många musikböcker. Men hela världen drabbades av finanshajarnas kris 2008, och dessutom har nätet i hög grad slagit sönder marknaden för musikböcker. Så just nu är jag fattig. Men nöjd. Jag växte upp på en bondgård där alla visste vad som måste göras – ingen chef kom och talade om det för oss, vi gjorde det i vår egen ordning och vårt eget tempo. Efter trettio år som lärare är jag nu utan chef igen. Eller snarare är jag min egen chef; och jag är en brutal herre: skriv, slav! Autosadomasochism, kanske.

Vad får vi se från din penna härnäst?
Det som finns spikat är en bok om musikhistoria, Alla tiders musikhistoria, och en musikbok till, 1000 tips för gitarr, som enligt förlaget kommer i september. Ett par andra saker är avtalade men inte schemalagda. I höst tänker jag skriva en saga om livet i Nordafrika innan Sahara blev öken, och sen har jag en sån här sak som ligger och skaver som sandkornet i ostronet: att skriva om delar av Bibeln, fast baklänges. Vi får se.

Vilka förebilder har du själv inom genren, både inhemskt och internationellt?
Förebilder som i ”såna som jag vill skriva som?” Jag skulle vilja att nån av mina böcker vid något tillfälle kan nå någon människa och ge henne en upplevelse, få henne att sätta sig käpprak, stirra ut genom fönstret och tänka Shit …! Inom sf-genren har jag upplevt den saken med framför allt Robert Heinlein, Olaf Stapledon, Philip Dick, J.G. Ballard, James Tiptree/Alice Sheldon, Ursula LeGuin, William Gibson, och på senare tid – när jag redan trodde allt var över – med Monica Byrne och Karen Russell. Tyvärr har ingen svensk vält omkull mig på det sättet. Ska jag nämna några som har kommit nära blir det Carl Johan Holzhausen, Peter Nilson, Bertil Mårtensson.
Fast rent ekonomiskt … rent ekonomiskt hade jag gärna varit Dan Brown eller Dean Koontz, okej?

Daniel Lehto

tisdag 20 september 2016

Bokrecension: Trolldomsakademin: Isskeppet


Alldeles nytt från Peter Bergting är den andra delen i serien om Trolldomsakademien: Isskeppet. Vi får i denna del återse Miranda, Orville och Emmi (och draken Potopor) från förra delen Ishäxan. Precis som serieromanen The Portent, paret Bergtings svit för barn om De dödas rike samt romanserien Legenden om Morwhayle, utspelas Trolldomsakademien i samma fantasyvärld. Det blir sammantaget ett riktigt imponerande världsbygge. Till skaran av produkter sällar sig också Fria Ligans rollspel Spelet om Morwhayle, som bygger vidare på den värld böckerna målat upp.
Trolldomsakademien marknadsförs som läsning för 9 – 12-åringar, men det är absolut en bok för en betydligt bredare skara läsare än så. Även om bokserien ekar ganska mycket Harry Potter, förmodligen en ofrånkomlig jämförelse då det är en fantasyroman med barn i huvudrollerna, vilken utspelas på en magiskola med mystiska rum, skumma lärare och ett mysterium som måste lösas, så känns Bergtings Trolldomsakademien till stora delar som något eget.
De tre vännerna från föregående del Eldhäxan hamnar denna gång i ett nytt mysterium, då ett flygande skepp av is lägger till ovanför skolan (något läsaren får en kort inblick i genom prologen). Något som lärarna försöker dölja genom en trollformel. Dessutom smyger något omkring i skolan och lämnar spår av is efter sig. Kan de tre vännerna lösa mysteriet? Vi som läst Legenden om Morwhayle vet sedan del ett i serien om Trolldomsakademien att vi får återse några karaktärer från de tidigare böckerna.
Språket i boken är snabbt och enkelt, och med små cliffhangers inbjuder författaren hela tiden till vidare läsning - också det liknande Rowlings berättarteknik. Ibland önskar jag som läsare lite mer, och de 218 sidorna går fort att läsa. Stämningsfyllda bilder på klassiskt Bergtingmanér bidrar mellan varven till att höja stämningen, och omslaget är, som vanligt då det gäller Bergting, klanderfritt.
Jag ser med spänning fram mot nästa del i serien.

Daniel Lehto

Betyg: Tre Spelgalningar av Fem möjliga.

lördag 17 september 2016

Spelrecension: Fantasy! Old School Gaming Grundbok 3.0

Old School Gaming då det är som bäst.

Tomas Arfert är en trotjänare inom svensk spelkultur och han har varit verksam sedan Äventyrsspels dagar, då vi kunde få se hans bilder i diverse olika moduler. Men varför luta sig tillbaka och leva på gamla meriter? Med Fantasy! Grundbok 3.0 förbättrar han sitt old school-inriktade spel ytterligare några snäpp.

Sanningen att säga, jag har inte alltid varit helt förtjust i somliga av de illustrationer som förekommit i regelböckerna eller supplementen. Det har känts väldigt mycket amerikanskt 70- och 80-tal när illustrationerna var sekundära och inte speciellt snygga. Och även om det ska vara old school, så får det gärna vara snyggt. Detta har de åtgärdat till denna utgåva. Vi får bland annat en dröse bilder av Stefan Kayat, som bland annat illustrerat i gamla Svavelvinter (Äventyrsspel). Vi befinner oss nu på en stabil nivå i paritet med de bästa illustrationerna ur 80-talets Drakar och demoner, och det känns helt rätt.

Regelmässigt är det stramt hållet, precis som det ska vara i den här typen av spel. Det går på några minuter att komma in i systemet för en spelare, medan spelledaren får lägga ned kanske en halv timme på att komma in i reglerna. Inte alls farligt. Likaså går rollpersonsskapandet mycket snabbt, nästan snudd på enkelheten från Stjärnornas krig - rollspelet. Och precis som det senare använder du dig av sexsidiga tärningar i Fantasy! Systemet är snabbt och enkelt, och stoppar inte upp spelandet.

Denna den tredje utgåvan av regelboken är betydligt mer omfångsrik än tidigare versioner, men så har man inkluderat kampanjen Underjorden, skriven av ingen mindre än Krister Sundelin (Järn, Hjältarnas tid). Merparten av boken utgörs således av kampanjmaterial, så låt er inte luras av omfånget. Underjorden är trevlig läsning och lämpar sig väl för en mängd spelmöten.

Till vem riktar sig då spelet? Spelet lämpar sig väl för nybörjare såväl som spelare som föredrar regellätta spel, eller old school-gaming fantaster. Det är i första han avsett för dem som själva vill bygga ut sin kampanjvärld, då rollspelet inte presenterar någon färdig sådan.

Tomas Arfert följer konceptet Old School Gaming mycket väl, det är ett gott hantverk och ett helhetsmässigt lyft från tidigare utgåvor. Sammantaget är rollspelet ett spel väl värt att rekommendera.

Daniel Lehto

Betyg: Fyra Spelgalningar av fem möjliga.

torsdag 15 september 2016

Spelrecension: Western IV

Har Anders, Tove och Lukas gjort det bästa svenska rollspelet?


Western IV består av två tjocka böcker: Rollpersonen och Regelboken. Redan vid en första anblick ger dessa kraftigt försenade rollspelsböcker ett imponerande intryck. Mycket skickliga Lukas Thelins omslagsillustrationer sätter ribban, och han sätter den högt. Inlagorna är helt och hållet i fyrfärg och innehåller en mängd illustrationer och några lösblad som t ex et fyrsidigt rollformulär, kartor och den transparenta träffmallen, som följt med genom de olika utgåvorna.

Trots att böckerna är ganska omfångsrika: över 280 sidor vardera, så bör du inte låta dig avskräckas om du har funderat på att spela Western. Stora delar av Regelboken upptas av avsnitt om t ex vapen, spelledarpersoner och kampanjmaterial. Likaså upptas en stor del av Rollpersonen av olika rollbeskrivningar. Du behöver alltså inte läsa böckerna från pärm till pärm för att kunna spela.

Själva reglerna är inte särskilt komplicerade. Man använder sig av en tjugosidig tärning och ska få ett så högt resultat på denna som möjligt. Och alla vet ju att det gäller att dra snabbt och träffa rätt bland revolvermän och skurkar, så det är givet att det finns regler för också detta. Böckerna är bra upplagda med en del tips för nybörjaren, som hur man gestaltar sin rollperson, och själva rollpersonsgenereringen är lätt och färgstark. Det finns gott om material för att brodera ut din rollpersons förflutna. Du får räkna med att det går åt ett spelmöte för att skapa rollpersoner för gruppen.

Illustrationerna är klanderfria, mycket stämningsfulla, talrika och helt och håller i fyrfärg, där stor vikt har lagts vid att vara så inkluderande som möjligt; här representeras både kvinnor och män, samt olika etniciteter. Det gäller för övrigt även texten, under t ex punkt fem i rollpersonsgenereringen får du välja kön, utseende och sexuell läggning där spelkonstruktörerna skriver om den tidens könsroller och att gå utanför dessa. Hur är det exempelvis att leva som transsexuell i den tidens miljö?

Jag har varje tidigare utgåva av spelet, och kan konstatera att det hänt en del sedan den första utgåvan med Lancelot Games logga på boxen. Gillbringarna har tagit spelet till en helt ny nivå, så alla förseningar är förlåtna. Och frågan är om jag någonsin sett ett snyggare rollspel av en svensk speltillverkare? Jag tror inte det. Detta är det ultimata Westernrollspelet och kanhända det bästa som konstruerats i Sverige, alla kategorier.

Daniel Lehto

Betyg: Fem Spelgalningar av fem möjliga.


onsdag 14 september 2016

Kommande rollspel: Svärd & Svartkonst



Svärd & Svartkonst – Äventyr i underjorden är ett fantasyrollspel där äventyrare utforskar grottor och försöker överleva faror för att erövra skatter. S&S utmärker sig på två sätt jämfört med många andra liknande spel. För det första skiljer sig den typ av fantasy som du finner i S&S från vad som i dag är vanligt i film och tv-serier. Här kan du finna robotar lika gärna som grisorker. En drake kan vara en jättelik fjäril som skjuter laser ur ögonen. Stöter du på alver så är de troligtvis inte snälla. Vi anknyter lika mycket till skräck och science fiction som till historia och mytologi. För det andra har vi skrivit spelet för att passa den spelstil som kallas ”Old School”, det vill säga det fokus på utforskande och problemlösning som var vanligt under rollspelshobbyns första årtionden.

I denna spelstil är äventyren öppna och fria från förutbestämd handling. Spelledaren ritar kartor över grottor och inreder dem med fällor, lönndörrar och skatter. Hen bestämmer också vilka varelser som bebor dessa hålor och vilka relationer de har till varandra. Sedan är det upp till spelarna att bestämma vad äventyrarna ska göra och hur de går till väga. Vad som faktiskt händer under äventyrets gång kommer att vara spännande och överraskande för alla deltagare.

Rollpersonerna i Svärd & Svartkonst är inga ödesbestämda hjältar. De är snarare nyttomaximerande lycksökare som präglas lika mycket av list och girighet som av mod och nobla ideal. Spelarna uppmuntras till pragmatiska lösningar snarare än storslagna hjältedåd. När äventyrarna försöker lösa ett problem så är det spelarnas uppfinningsrikedom och riskanalys som avgör om de lyckas eller inte, snarare än tärningsslag och färdighetsvärden.



Svärd & Svartkonst Grundregler innehåller följande kapitel:
¤ Rollpersonen (med klasserna Krigare, Magiker och Tjuv, samt folkslagen Människa, Insektoid, 
¤ Mutant, Rese, Robot, Småfolk, Underjordisk och Uråldrig)
¤ Magi (besvärjelser för vit, grå och svart magi, regler för att forska och skapa magiska föremål, samt magiska missöden)
¤ Äventyr (regler för möten, strid och skador, vildmarksresor, mutationer, mm)
¤ Varelser (mängder av djur och monster, samt robusta hjälpmedel för spelledaren att skapa sina egna varelser att befolka spelvärlden med)
¤ Skatter (tabeller för elixir, pergament, artefakter)
¤ Spelledaren (utförliga råd om att konstruera äventyr och kampanjer)

Svärd & Svartkonst är kompatibelt med alla tidiga versioner av D&D (0e, Basic, 1st ed) och alla olika OSR-kloner (Labyrint Lord, Swords & Wizardry, Lamentations of the Flame Princess, Basic Fantasy, med flera). Detta innebär att det redan finns en praktiskt taget oändlig mängd material att använda. Vi kommer också att själva stödja spelet med äventyr och kampanjmoduler – redan nu finns flera äventyr att välja mellan. Besök oss på www.svartkonst.nu för mer information.

Text: Terje Nordin