Bokrecension:. The Ice War

Anders Blixts The Ice War. Låt inte
omslaget lura er, innanför pärmarna
finns en spännande historia!

I en alternativ dieselpunkhistorisk tid ockuperar Ryssland Sverige och världen befinner sig i krig, Spionen Johnny Bornewald befinner sig på farligt uppdrag på den karga och frusna kontinenten Alba. Han tvingas samarbeta med Linda Connor som ska agera vägvisare, men kriget kommer i vägen och plötsligt befinner sig de båda mitt i hetluften. Kommer de klara sig, och vad är det för uppdrag Johnny befinner sig på?

Det vimlar av intressanta idéer i romanen, som Nobel institutets funktion, den dieselpunkiga tekniken och helheten får mig som gammal rollspelare att drömma om ett spel på temat. Men det är inte romanens enda förtjänster. Jag hade till exempel förväntat mig en kärlekshistoria mellan huvudpersonen och hans guide, men den fällan går Blixt inte i, åtminstone inte i den här uppdaterade versionen av romanen. Det andra är språket. Då jag såg att romanen var skriven på engelska hajade jag till, för de flesta försök jag sett att skriva direkt på engelska av svenska författare har lämnat övrigt att önska. Men Anders Blixt behärskar engelskan väl. Det som går att invända är att språket är lite torrt, och det kan ibland bli lite väl mycket tell istället för show, men precis som med Carl Sagans Kontakt som lider av samma problem är berättelsen nog stark för att överleva detta. Det finns även ett antal korrekturfel och något enstaka tempusbyte, men med tanke på att författaren inte har anlitat någon lektör (se intervjun "I huvudet på Anders Blixt") så är det ändå ett imponerande hantverk.

Handlingsmässigt finns inte så mycket att invända. Det är en spännande spionhistoria vi serveras och utan att till en början känna till Johnnys uppdrag eller vartåt berättelsen är på väg, vänder jag blad för att se vad som händer härnäst. Det förekommer en del moraliska frågeställningar, för i krig ställs allt på sin spets. Johnnys och Lindas upplevelser och handlingar i kriget påverkar dem på ett sätt som inte är helt vanligt i ordinära spionhistorier. Det är inte James Bond, om man säger så, och det känns befriande och trovärdigt. Men så har författaren, som tjänstgjort i Kabul, också använt sig av sina egna upplevelser av krig och hur det egentligen påverkar oss. Det är inte glorifierande, och jag kommer faktiskt att tänka både på Ulf Lundells Kan en soldat komma hem och Joe Haldemans Det eviga kriget. Och det är ett gott betyg.


Betyg: Fyra spelgalningar av fem möjliga.

Om du gillar detta, läs också:
Joe Haldeman - Det eviga kriget
William Wharton - A Midnight Clear