Bokrecension: Superkrafter - på gott och ont

En svensk originstory med flera potentiella uppföljare. Ja, det är kanske så man bäst beskriver Karl Modigs superhjälteroman, för den här raka och enkla berättelsen känns mer som en introduktion än något annat.

Huvudpersonerna Oscar, en lite överviktig kille som inte är särskilt populär i skolan och inte vill inse att han är mobbad, och Klara, vars alkoholiserade mamma inte är särskilt snäll, träffas av en slump på en fest. De två slår följe på vägen hem, när en mystisk blixt slår ned i de två och ger dem superkrafter. Vad som tar vid efter detta beskrivs bäst som en originstory om hur de försöker lära sig att handskas med sina krafter och vilka moraliska dilemman som kan uppstå längs vägen. Alltsammans med några portioner ungdomskärlek, sex och dagsaktuella kommentarer om vårt samhälle.

Romanen ekar ganska mycket Misfits, Smallville och amerikanska superhjältefilmer. Den kan knappast beskrivas som originell eller nyskapande, och de moraliska dilemman vi får presenterade för oss har vi sett många gånger förr. Det gör dock inte så mycket, även om en mängd klichéer hinner uppfyllas längs vägen. Modigs språk är rakt och lättläst. Det går fort att ta sig igenom boken, då man som läsare vill veta hur det går. Dock är det mer för att bekräfta det man redan anat, för när Modig hintar om något gör han det övertydligt. Förhoppningen om att det ska finnas något djupare lager infrias inte, handlingen är verkligen så enkel som den ger sken av. En och annan vändpunkt hade varit trevlig. Och det är utomordentligt synd, för berättelsens karaktärer förtjänar ett större djup. De är karaktärer man bryr sig om och vill läsa mer om.

Förutom superkrafter rör sig romanen i samma kölvatten som Stan Lee en gång fann så framgångsrikt, nämligen socialrealismen. Huvudpersonerna har problem utanför superhjältandet, så vi kan relatera till dem. Daniel Ahlgren, som gjorde mycket lyckade SH3, är fortfarande det bästa inom superhjälteväg vi fått av svenska kreatörer. Han vågade också hitta egna vägar och inte redan upptrampade stigar. Modig har fortfarande mycket att lära.

Vi får hoppas att Modig vågar ta ut svängarna mer till uppföljaren, för den kommer, var så säker. Han har något riktigt lovande här men följer receptet strikt och litar inte tillräckligt mycket på att göra avstickare från detta. Det är synd, för jag tror det här är ett författarskap som har mer att erbjuda.

Betyg: Tre spelgalningar av fem möjliga.