söndag 8 juli 2018

Spelrecension: State of Wonder




State of Wonder är ett kortspel där du precis som i Magic the Gathering ska spela dina kort rätt för att slå ut din motståndare. Du har resurser som du får spela kort för, ungefär som Mana, och korten är värda olika antal poäng. Den stora skillnaden mot Magic är att State of Wonder inte innehåller någon slump. Du har alla dina kort på handen och drar inte ur någon lek. Du vet på förhand vilka kort du har och vilka motståndaren har. När du sedan betalar för att spela ut ett kort, spelar du kortet face down på bordet och vänder inte upp kortet förrän omgången efteråt. På så sätt kan motståndaren inte vara säker på vilket kort du spelat, även om det går att gissa utifrån hur många poäng kortet kostade att spela. Däremot har du möjligheten att betala mer poäng för att spela ett kort än kortet är värt, för att på så sätt göra motspelaren osäker.

Det finns i dagsläget tre olika fraktioner att spela, och de har alla sina styrkor och svagheter. Dessa är The Cult of Voices, The Ivory Syndicate och The Iron Legion. Det finns kortfattade världsbeskrivningar på hemsidan, men det är inget som behövs för att spela.

För att vinna har du några olika möjligheter, antingen kan du satsa på ekonomi eller krigsmakt/strid. För att vinna den ekonomiska segern, behöver man dock vara ganska snabb, ju längre spelet pågår (de gånger jag spelat det) desto mer växer militärmakten.

Artworken och layouten känns genomarbetad och snygg, och regelboken (digital, hämtas från hemsidan) är föredömligt kort (10 sidor). State of Wonder är ett spel med tydliga Magic-influenser, men som ändå lyckas stå på egna ben. Och förutom när man avgör vem som börjar, innehåller spelet inga som helst slumpmoment. Det är både plus och minus. För en skicklig spelare är det naturligtvis enbart en fördel, men för den som inte har samma taktiska tänk är det svårare att jämna ut oddsen utan ett slumpmoment. På det sättet blir jämförelsen med Schack som jag ofta hört (felaktigt i mina ögon) användas för att beskriva Magic med genast mer rättvisande för State of Wonder. Du har precis som i Schack hela förutsättningen klar för dig: dina resurser, din motståndares resurser och ditt eget intellekt.

På det stora hela är State of Wonder ett medryckande och intressant spel, som går hyfsat fort att spela. Det är genomtänkt och spelskaparen Emelie van Rodin imponerar stort i och med att detta är henens första kommersiellt släppta spel. Det bådar mycket gott för framtiden.

Betyg: 4 av 5 spelgalningar

Not: Spelet släpps till försäljning 27 juli, och föregicks av en framgångsrik Kickstarter under februarimånad.

söndag 6 maj 2018

Filmrecension: Blade Runner 2048

Jag var inte särskilt förtjust i Blade Runner när jag var yngre, medan mina jämnåriga vänner var betydligt mer entusiastiska. Sedan kom Director's Cut, och jag var fast. Att ta bort Harrison Fords voice over gjorde hela skillnaden för mig. I dag är Blade Runner en av mina absoluta favoritfilmer. Därför var jag lite skeptisk till att det skulle spelas in en uppföljare. Kunde det bli lika bra som originalet? Tänk om de inte skulle vara trogna originalet? Farhågorna var många. Som småbarnsförälder missade jag filmen då den gick på bio, och såg den först på en bekants 60-tums ultra hd-tv, med surround system. Och, ja. Så här efteråt kan jag konstatera att det var en fullständigt lysande uppföljare.

Till att börja med, Blade Runner (originalet) har ett ganska försiktigt berättartempo, och till min stora lycka hade Villeneuve behållit det långsamma tempot utan att det för den skulle någonsin blir långtråkigt, sina 164 minuter till trots. Miljön och stämningen är på pricken, och att återse Harrison Ford i rollen som Deckard var för mig ett lika kärt återseende som att se Han Solo kliva ombord på Millennium Falcon mer än trettio år senare.

Efter originalet har jag, och mina vänner, flitigt diskuterat huruvida Deckard är en replikant eller inte. Lite beror det på vilken version man utgår ifrån, men det är en bra sak att det bara antyds och inte skrivs ut. I Blade Runner 2048 finns inte denna finess med, men filmen bjuder i alla fall på några twistar.

Handlingen går i korthet ut på att Ryan Goslings "K", en replikant som är betydligt mer foglig än de som förekom i originalet, i sitt jobb som Blade Runner stöter på ett fall som leder honom bort från sina trygga rutiner. Det han kommer på spåren kan få vittgående konsekvenser.

Skådespelet är briljant, Ryan Gosling är ofta bra, men jag har aldrig sett honom så här bra. Också Robin Wright gör ett starkt porträtt, samt naturligtvis Jared Leto som är alldeles iskall med psykopatiska drag. Det är också roligt att få återse Edward James Olmos i rollen som Gaff.

Jag sitter som klistrad under hela filmen, och vill omedelbart se om den då den är slut. Ett mycket gott betyg, och förmodligen fjolårets bästa film.

Betyg: Fem av fem spelgalningar

måndag 16 april 2018

Bokrecension: King's Hope av Hans Olsson




En av de första sakerna jag slås av när jag läser Hans Olssons roman King’s Hope är parallellerna med Stephen Kings Maratonmarschen eller Suzanne Collins Hungerspelen, fast skillnaden är att istället för att springa eller slåss får karaktärerna visa sin skicklighet vid pokerbordet. Den som blir utslagen ur turneringen förs bort för att avrättas. Pistolskotten ekar genom berättelsen.

King’s Hope är en totalt osannolik historia (på samma sätt som Maratonmarcshen), men samtidigt en bladvändare. Jag finner ett stort nöje i att läsa de välskrivna pokerpartierna, även om jag ibland kan känna att deltagarna agerar lite märkligt med sitt sätt att spela. Det förtar dock inte spänningen, för det finns ett tydligt driv där jag som läsare vill veta vad som händer sedan.

Allt är dock inte poker. Mellan partierna utspelas andra scener, av vilka ett antal skulle ha kunnat strykas. De för inte alltid handlingen framåt, men jag antar att de finns med för att ge en djupare bild av vilka deltagarna är. Jag är dock inte helt säker på att det behövs, och jag personligen finner att jag vill skynda förbi dessa partier för att få veta hur nästa pokeromgång går. Detsamma gäller en rätt schablonartad sexscen som jag fann styltig och väldigt osexig, men som visade sig bryta mot mönstret lite.

Jag har också inledningsvis mycket svårt för att kortsymbolerna skrivs ut i löptexten, istället för kortnamnen. Det stör lite, men allt eftersom läsningen fortskrider märker jag av det mindre och mindre.
King’s Hope är en framtidsroman med tydliga dystopiska inslag. Huvudpersonen Peter Norrqvist är en av de 10.000 deltagarna som alla hoppas bli den ensamma vinnaren. Det innebär att övriga 9999 deltagare kommer att avrättas då de förlorar. Med i tävlingen är också Korhart, en tidigare vinnare som oväntat ställer upp igen. Men varför?

Andra frågor infinner sig också, som varför så många frivilligt ställer upp i tävlingen? Olsson besvarar dock detta på ett för romanen tillfredsställande sätt, även om de dystopiska inslagen inte når samma höjder som spänningsmomenten. För det är i spänningsmomenten som berättelsens styrka ligger, handlingen får mig att vilja läsa vidare. Parallellerna till King och Collins är tydliga men utan att det känns som en kopia. Som spänningsroman är Hans Olssons roman utmärkt.

Betyg: Tre spelgalningar av fem möjliga.