söndag 6 maj 2018

Filmrecension: Blade Runner 2048

Jag var inte särskilt förtjust i Blade Runner när jag var yngre, medan mina jämnåriga vänner var betydligt mer entusiastiska. Sedan kom Director's Cut, och jag var fast. Att ta bort Harrison Fords voice over gjorde hela skillnaden för mig. I dag är Blade Runner en av mina absoluta favoritfilmer. Därför var jag lite skeptisk till att det skulle spelas in en uppföljare. Kunde det bli lika bra som originalet? Tänk om de inte skulle vara trogna originalet? Farhågorna var många. Som småbarnsförälder missade jag filmen då den gick på bio, och såg den först på en bekants 60-tums ultra hd-tv, med surround system. Och, ja. Så här efteråt kan jag konstatera att det var en fullständigt lysande uppföljare.

Till att börja med, Blade Runner (originalet) har ett ganska försiktigt berättartempo, och till min stora lycka hade Villeneuve behållit det långsamma tempot utan att det för den skulle någonsin blir långtråkigt, sina 164 minuter till trots. Miljön och stämningen är på pricken, och att återse Harrison Ford i rollen som Deckard var för mig ett lika kärt återseende som att se Han Solo kliva ombord på Millennium Falcon mer än trettio år senare.

Efter originalet har jag, och mina vänner, flitigt diskuterat huruvida Deckard är en replikant eller inte. Lite beror det på vilken version man utgår ifrån, men det är en bra sak att det bara antyds och inte skrivs ut. I Blade Runner 2048 finns inte denna finess med, men filmen bjuder i alla fall på några twistar.

Handlingen går i korthet ut på att Ryan Goslings "K", en replikant som är betydligt mer foglig än de som förekom i originalet, i sitt jobb som Blade Runner stöter på ett fall som leder honom bort från sina trygga rutiner. Det han kommer på spåren kan få vittgående konsekvenser.

Skådespelet är briljant, Ryan Gosling är ofta bra, men jag har aldrig sett honom så här bra. Också Robin Wright gör ett starkt porträtt, samt naturligtvis Jared Leto som är alldeles iskall med psykopatiska drag. Det är också roligt att få återse Edward James Olmos i rollen som Gaff.

Jag sitter som klistrad under hela filmen, och vill omedelbart se om den då den är slut. Ett mycket gott betyg, och förmodligen fjolårets bästa film.

Betyg: Fem av fem spelgalningar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar